Måste verkligen säga att jag levt som en prinsessa denna veckan! Som jag skrivit innan så bokade jag och min sambo en resa först till Cypern som inte blev av då garantin om allergikost tydligen inte gällde när man väl hade bokat resan... Utan vi bokade en ny resa till Mallis med Ving i stället. 
Jag har aldrig blivit så bra mött när det handlar om mina allergier. Det är alltid jobbigt för restauranger att ha mig där som kund, men på detta hotell är det andra som tittar avundsjukt på mig! 

Varje dag som gått nu har jag blivit extremt bra bemött av alla i personalen, jag får precis det jag vill ha (till och med separat friterade pommes!) till både frukost, lunch och middag och jag får mat för tre personer varje måltid! Det finns inget att klaga på! Jag har aldrig upplevt mig själv så här avslappnad någon gång utomlands! 

Nu ska jag ta en drink i baren innan jag ska smälla i mig mat för tre personer för tredje gången i dag! Men till alla allergiker som är rädda att åka på all inclusive, prata med Ving angående deras Sunwing hotell! 
Ving sunwing,


Det är en fråga som dykt upp i mitt huvud de senaste dagarna som jag inte riktigt kunnat skaka av mig. Vem är jag utan min diagnos? Det är inte så att jag inte känner mig själv för det gör jag och det är en sak som jag kommer utforska hela livet. Men vart jag än är och kommer till så blir jag ofta känd som allergitjejen. Ett ord som förföljt mig större delar av mitt tonårsliv och än i dag. 

I skolan viste inte i närheten av alla elever och lärare vem Emmie Östling var, men alla vista vem "allergitjejen" var. Det pratades om henne i korridorerna under rasterna. "Allergitjejen" var hon som ofta blev hämtad med ambulans från skolan och som inte kunde äta någonting i princip. Ingen vågade bjuda hem henne och knappt umgås med henne. 

De som viste att det var jag som va "allergitjejen" fokuserade enbart på just allergin hos mig. De frågade aldrig om något annat. Bara "vad äter du egentligen?",  "Hur många allergier har du egentligen?" med flera. Att försöka vara en helt vanlig tonårstjej med hormoner och PMS och annat så var det svårt att inte själv börja se sig som "allergitjejen". 

Så identiteten "jag" blev snabbt "allergitjejen". Jag började själv sätta mina allergier i centrum när samtalet riktades till mig. Tillslut var det den jag var och den jag nästan var stolt över när någon kallade mig för "allergitjejen". 

Jag har än även idag när jag inte blir kallad för "allergitjejen" en svag längtan tillbaka till det. Jag var en person som hela skolan viste om och som alla pratade om. Förvisso bara om min sjukdom men ändå. Samtidigt vet jag att jag mår bättre av att inte tänka att jag bara är den tjejen utan att jag faktiskt har en annan identitet. Men det är ändå den som de flesta får möta ganska snabbt vid första mötet med mig. Det räcker med en fika så är vi tillbaka på "allergitjejen". 

Så att veta vem jag är utan diagnos är något jag klurar på dagligen. Det är lätt att bli hypokondriker då diagnosen tidigare varit mitt ansikte utåt och den jag bestämde mig för att vara under skolan. Det blev som en mask för den riktiga Emmie som jag nu jobbar på att skala bort. Men under många år var det diagnosen som jag kände mig bekväm vid. 

Jag har haft extremt jobbiga dagar och extremt bra dagar tack vare min diagnos och att skämta om det med skolkamraterna byggde upp en mur runt  mitt "jag". Alla skrattade när jag sa att jag faktiskt kunde dö om de öppnade en snickers. Till och med jag skrattade. Men när ingen såg så mådde jag ibland dåligt över att vara "allergitjejen". Och jag är glad att ingen jag känner idag kallar mig för det. 

Jag som alla andra kommer söka efter min identitet då den utvecklas hela tiden men "allergitjejen" kommer alltid att finnas, dock förhoppningsvis undanstoppad, men hon kommer alltid vara en del av mig. Frågan är bara vem jag är utan diagnos? Det kommer jag nog inte veta föns jag är gammal och grå och jag längtar tills jag träffar henne!


diagnos identitet allergi,


Detta med humörsvängningar är djävulens påfund...
Det går från 0-100 på mindre än 2 sekunder för mig och jag känner inte igen mig själv. 
När förväntningen inför matlagningen höjs en aning över att det ska bli gott med currygryta, slängs de lika snabbt i väggen när jag inser att jag köpt för lite kyckling. En sådan liten sak som att behöva gå till Ica för att hitta annat kött att skarva med, kan förstöra så mycket?
Och att sedan inse att jag köpt fel currysås då jag inte kunde koncentrera mig i affären härromdan när jag handlade, gör att humöret inte bara slängs i väggen utan genomborrar den och slutar inte att borra sig djupare in. Det är trångt och mörkt och jag hittar inte tillbaka. Fram med papper och penna och börja kladda ilsket för att inte slå sönder något, kasta maten i soptunnan eller slå handen i väggen. Kladda så att jag hittar tillbaka till 0 humöret då jag tyckte det skulle bli gott med mat. Men mitt kladd på pappret är svart och ilsket. Mitt humör ligger på 100 och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. 
Huvudet har bestämt sig för att inte äta denna misslyckande maträtt. Den blev ju inte som den skulle bli. Att saker och ting inte blir som det skulle bli enligt min hjärna är genvägen till humöret 0-100. 

En så enkel sak att jag var tvungen att göra något annat än planerat med maten gör så att hela jag kokar och det känns som om jag ska explodera. Så nu sitter jag här med humöret närmare 100 än 0 och känner mig handlingsförlamad. 

Så nu ska jag fortsätta kladda på pappret för att få ner humöret utan att slå sönder något och sedan ska jag vända på detta och försöka återgå till 0 resten av kvällen.
humörsvängning,