Som jag skrev tidigare i ett inlägg om ätstörning så valde jag inte själv att svälta mig och bli sjuk. Det var något som jag inte kunde styra över. Men inte förstod jag att jag hade blivit sjuk efter att ha varit sjuk. Ja fortsatte mitt liv som vanligt. Fredrik och jag bokade en ny semester till Kålmården med övernattning, djur och spa. Hade det hur mysigt som helst.
Däremot när vi kom hem till oss igen, (vi bodde denna tiden i Växjö), så insåg jag lite mer för varje dag som gick. Jag hade svårt att äta, jag började kontollera min vikt med hjälp av vågen extremt mycket mer än i vanliga fall, tankarna om att svälta mig, att jag var tjock mm kunde jag inte sluta tänka. Det var även omöjligt att motstå frestelsen att lyda tankarna.
Jag tänkte väll att jag skulle kunna gå upp de 12 kg jag hade tappat under min sjukdom hur enkelt som helst! Men så blev det inte riktigt...
En dag vaknade jag upp med insikten att jag inte mådde bra. Jag kände inte igen mig själv. Jag tog då upp telefonen och ringde min mamma. Det är ju så att mammor ska ju kunna fixa allt och jag tänkte att hon kunde fixa mig denna gången också.
Till henne sa jag som det var. Att jag inte hade lyckats äta ordentligt efter sjukdomen och att jag inte hade gått upp ett hekto av de 12 kg jag behövde gå upp. Ja sa att jag trodde jag hade en ätstörning. Men vad ska man göra sen då? När man har på en nivå i kroppen börjat acceptera faktumet att man har en släng ätstörning?
Jag orkade inte ringa någon, så fort jag tänkte tanken på sjukdomen så grät jag hysteriskt. Så jag fick be min mamma om det.
Dagen därpå ringde mamma till min vårdcentral i Växjö och förklarade mina problem och att det var brådskande då jag vägde alldeles för lite. Jag hade nog hoppats en smula på att de inte skulle haft tid för mig den sommaren, utan att jag skulle kunna fortsätta med det rent ut sagt sjuka beteendet jag faktiskt höll på med. Så var tyvärr inte fallet. Jag fick en läkar tid samma vecka så klart.
Jag drog med mig Fredrik när det var dags att gå till läkaren för undersökning. Jag var så extremt nervös att läkaren skulle hitta mitt "nya jag". Att han skulle sätta stopp för henne. Men om jag ska vara ärlig så visste han nog inte riktigt vad han pratade om...
Han började i princip anklaga min älskade sambo för allt möjligt. Tex att min sambo inte sysselsatte mig tillräckligt med diverse cykelturer och andra aktiviteter och att det var därför som jag hade problem... Jag kan säga det att efter det läkarbesöket så var min sambo inte på det bästa humöret och jag förstår honom. Det var ju inte hans fel att jag blivit sjuk, det var ingens fel egentligen. Det var ju sjukdomen innan!
Läkaren lyckades åtminstonde skriva en remiss till en annan person som faktiskt viste vad hon pratade om. Jag blev skickad till en beteende psykolog. Plus att jag fick utskrivet "lyckopiller".
Jag började äta "lyckopiller" och väntade på att bli kallad till psykologen. Jag fick vänta till november....
Fortsättnings följer...
Kommentera