Bild tagen från : viktcoachen.mabra.com
 
 
Jag blev så kallad "friskförklarad" från min ätstörning sommaren 2014. Dock kan jag nog aldrig komma att säga att jag aldrig kommer att ha en "dålig dag" med tankar och tvång. Det kommer förfölja mig hela livet. Men sedan förra sommaren har jag kännt mig ok. Jag har ätit mina mål om dagen, tränat lagom och kännt mig glad. Jag ha verkligen kämpat för att inte trilla dit igen, det som är så lätt att göra om man inte ser upp!
 
Därför känner jag mig lurad nu när jag i går ställde mig på vågen för en kontroll. Bara för att se så jag inte trillade dit igen. Jag har lyckats hålla min vikt sedan förra sommaren. Jag har ätit som jag ska, till och med mer än vad jag behöver enligt läkarna för att hålla viktien. Ändå visade vågen 51 kg. Jag bara stod där och gapade. Jag hade ju varit duktig, följt mitt schema. Men ändå så gör kroppen så här? Då får jag ingen som helst vilja att fortsätta vara "duktig", det hjälper ändå inte verkar det som...
 
När detta hände så började jag genast att tänka  på hur jag hade levt den senaste månaden. Något måste det vara! Men jag kan inte komma på någon orsak till varför jag skulla tappa 5 kg på 1 månad! Jag blir så förbannad rent ut sagt över detta! Jag blev ledsen och arg på mig själv. Inte för att det hjälper men det blev en stark reaktion av vågresultatet. Känslan att gå och lägga mig i sängen och sova svepte över mig, att bara ge upp helt enkelt.
 
Jag antar att jag har missat något som min hjärna inte vill minnas. Och jag får väll inse att det inte hjälper mig att nå min målvikt om jag ger upp nu...Om jag bara lägger mig där under det mörka täcket och inte tittar ut något mer. Det kommer bara göra det värre. Det är bara att fortsätta kämpa med mer kontroll på vad jag äter, hålla extremt på tiderna för maten och försöka igen och igen och igen. Tills jag lyckas. För om jag inte fortsätter att försöka så kommer jag att "trilla dit" igen. Om jag gör det, så är jag faktiskt osäker på om jag tar mig upp igen.
Så fram med schema, tidshållning och en massa mat. Här ska det inte tappas ett kilo till!
ätstörning,
Som jag skrev tidigare i ett inlägg om ätstörning så valde jag inte själv att svälta mig och bli sjuk. Det var något som  jag inte kunde styra över. Men inte förstod jag att jag hade blivit sjuk efter att ha varit sjuk. Ja fortsatte mitt liv som vanligt. Fredrik och jag bokade en ny semester till Kålmården med övernattning, djur och spa. Hade det hur mysigt som helst.
Däremot när vi kom hem till oss igen, (vi bodde denna tiden i Växjö), så insåg jag lite mer för varje dag som gick. Jag hade svårt att äta, jag började kontollera min vikt med hjälp av vågen extremt mycket mer än i vanliga fall, tankarna om att svälta mig, att jag var tjock mm kunde jag inte sluta tänka. Det var även omöjligt att motstå frestelsen att lyda tankarna.
 
Jag tänkte väll att jag skulle kunna gå upp de 12 kg jag hade tappat under min sjukdom hur enkelt som helst! Men så blev det inte riktigt...
 
En dag vaknade jag upp med insikten att jag inte mådde bra. Jag kände inte igen mig själv. Jag tog då upp telefonen och ringde min mamma. Det är ju så att mammor ska ju kunna fixa allt och jag tänkte att hon kunde fixa mig denna gången också.
Till henne sa jag som det var. Att jag inte hade lyckats äta ordentligt efter sjukdomen och att jag inte hade gått upp ett hekto av de 12 kg jag behövde gå upp. Ja sa att jag trodde jag hade en ätstörning. Men vad ska man göra sen då? När man har på en nivå i kroppen börjat acceptera faktumet att man har en släng ätstörning?
Jag orkade inte ringa någon, så fort jag tänkte tanken på sjukdomen så grät jag hysteriskt. Så jag fick be min mamma om det.
 
Dagen därpå ringde mamma till min vårdcentral i Växjö och förklarade mina problem och att det var brådskande då jag vägde alldeles för lite. Jag hade nog hoppats en smula på att de inte skulle haft tid för mig den sommaren, utan att jag skulle kunna fortsätta med det rent ut sagt sjuka beteendet jag faktiskt höll på med. Så var tyvärr inte fallet. Jag fick en läkar tid samma vecka så klart.
 
Jag drog med mig Fredrik när det var dags att gå till läkaren för undersökning. Jag var så extremt nervös att läkaren skulle hitta mitt "nya jag". Att han skulle sätta stopp för henne. Men om jag ska vara ärlig så visste han nog inte riktigt vad han pratade om...
Han började i princip anklaga min älskade sambo för allt möjligt. Tex att min sambo inte sysselsatte mig tillräckligt med diverse cykelturer och andra aktiviteter och att det var därför som jag hade problem... Jag kan säga det att efter det läkarbesöket så var min sambo inte på det bästa humöret och jag förstår honom. Det var ju inte hans fel att jag blivit sjuk, det var ingens fel egentligen. Det var ju sjukdomen innan!
 
Läkaren lyckades åtminstonde skriva en remiss till en annan person som faktiskt viste vad hon pratade om. Jag blev skickad till en beteende psykolog. Plus att jag fick utskrivet "lyckopiller".
 
Jag började äta "lyckopiller" och väntade på att bli kallad till psykologen. Jag fick vänta till november....
Fortsättnings följer...
Det var sommar och Fredrik och jag hade precis bokat semester till Bulgarien. Allt var som vanligt. Inga tankar, ingen ångest. Det skulle bli en helt fantastisk resa. Vi tog en sista minuten och när väl bokningen var igenom började packningen ta sin början. Någon dag gick och nedräkningen fortsatte. Jag tror att de flesta tänker kanske en liten tanke på den eventuella risken att insjukna och möjligheten att åka på semestern inte finns kvar. Ja hade den tanken. Och precis det som inte fick hända med resan bara 2 dagar ifrån mig och Fredrik, händer. Jag blev sjuk.
 
Jag vaknade på morgonen med en mängd "knölar" i mina läppa. Förstod inte vad det va, hade aldrig upplevt det tidigare. Jag hade även extremt hög feber och ont i hela kroppen. Den hypokondriken jag är, ringer jag 1177, sjukvårdsrådgivningen. Personen jag får prata med där skickar mig till vårdcentralen då även hon har ett frågetecken. Bör nämna det att min sambo vid samma tillfälle hade körtelfeber och det var väll det jag trodde jag också kunde ha fått. I alla fall, jag beger mig till vårdcentralen som är överfull med sjuka människor och inte i närheten av tillräckligt med personal...
Jag visas in till ett rum där jag får beskriva mina besvär och råkar även nämna att min kille ligger hemma med körtelfeber. Inget klokt beslut! Läkaren antar då att det är det jag lider av. Så utan undersökning eller provtagning skickas jag hem med orden. Ta en värktablett så går det över.
Vad gör man i en sådan situation? Jag lyssnar så klart på läkaren, läkaren som ska veta, som ska kunna sätta rätt diagnos.
 
Men intyg från läkaren att varken jag eller min sambo fick resa utomlands skrevs ut och resan blev inställd. Problemet var bara att två stycken som ligger med körtelfeber (det var vad vi trodde då), har väldigt svårt att ta hand om varandra mellan feberyran. Så det blev att våra mammor fick komma och hämta oss. Så semestern började med att vi åkte till två olika städer på var sitt håll.
 
Väl hemma hos våra familjer började Fredrik må bättre för varje dag, vilket var väldigt skönt för honom! Däremot blev jag bara sämre och sämre. Knölarna i läppen bara blev fler och spred sig till insidan av kinden samt tungan. Jag kunde inte få i mig varken mat eller vatten. Knappt prata. Tillslut efter ett par dagar tog jag mig inte till toaletten själv. Min kropp var så svag pga att inte kunnat äta på 3 dagar. I stor gråt över smärtan i munnen ringde jag min pappa som körde mig till vårdcentralen. Denna gången tittade läkaren i munnen på mig, i den mån som gick då jag knappt kunde öppna den, och skickade mig direkt till infektionsakuten.
 
Där blir jag inslussad till ett eget rum med en säng och en stol i. Rummet hade två dörrar. En, där jag kommit in i från och som ledde in i en sluss och sedan ut genom ytterligare en dörr som ledde ut. Den andra dörren ledde även den in till en sluss, denna slussen innehöll plastförkläden, munnskydd och lite nnat smått och gott. Efter slussen kom dörren som ledde vidare in på infektionsakuten.  Det kändes verkligen som att de menade allvar på det här stället. De började med att sätta dropp och vätskeersättning då jag inte ätit eller dryckit på farligt länge. Sedna började läkarna "toppsa" insidan av munnen samt knölarna på läpparna.
 
Jag förklarade att jag fått diagnosen körtelfeber av förra läkaren men den nya läkaren bara skakade på huvudet och sa att det var helt fel. Jag hade nämligen fått mun härpes. Det underbara ordet härpes som alla förknippar med en könssjukdom... Detta var dock inte besläcktat med varandra som tur va!
 
Läkaren informerade mig om att det fanns inget botumedel mot sjukdomen och att den alltid kommer att ligga i min kropp och vänta på att blomma ut igen och igen och igen.... Det finns dock bromsmedicin som man kan ta så fort man märker fösta symptomen. Om jag hade fått den medicinen första gången jag sökte vård i stället för antagandet om körtelfeber, hade jag förmodligen varit bra nu.
 
Jag blev hemskickad med strickta order om att försöka peta i mig i alla fall vätska. Jag gjorde som läkaren sa men ingen mat kom i min kropp på över 1 vecka.
 
Tillsist börjar blåsorna ge med sig, de börjar torka ut och försvinna. Jag orkar ta mig till toaletten utan hjälp och jag märker i spegeln att jag är mycket smalare än vanligt. Jag ställer mig på vågen och blir nästan chockad när jag ser siffrona. Innan jag blev sjuk vägde jag 56 kg. På vågen står det nu 44g. Alltså en nergång på 12 kg.
De nya siffrona på vågen gjorde mig glad. En känsla av att ha lyckats med något underbart. En känsla att "fan va snygg jag är". Jag valde det inte själv. Jag valde inte att svälta mig själv 12 kg. Jag var frisk. En frisk tjej som skulle åka på semester med sin pojkvän. Men nu efter två sjukveckor stod det en tjej i spegeln som kände som vackrare nu än någonsin. Vackrare nu när revbenen stack ut och kotorna var lätträknade på ryggen. Tankar hade flugit in i huvudet på denna tjejen som inte tidigare hade varit där. Tankar att fortsätt bli vackrare. Att fortsätta viktnedgången.
 
Jag mötte en ny tjejs ögon när jag såg mig själv i spegel som nu tog kontrollen. Jag valde inte det själv men nu satt jag i helvettet. Fortsättning följer...