Det är en fråga som dykt upp i mitt huvud de senaste dagarna som jag inte riktigt kunnat skaka av mig. Vem är jag utan min diagnos? Det är inte så att jag inte känner mig själv för det gör jag och det är en sak som jag kommer utforska hela livet. Men vart jag än är och kommer till så blir jag ofta känd som allergitjejen. Ett ord som förföljt mig större delar av mitt tonårsliv och än i dag.
I skolan viste inte i närheten av alla elever och lärare vem Emmie Östling var, men alla vista vem "allergitjejen" var. Det pratades om henne i korridorerna under rasterna. "Allergitjejen" var hon som ofta blev hämtad med ambulans från skolan och som inte kunde äta någonting i princip. Ingen vågade bjuda hem henne och knappt umgås med henne.
De som viste att det var jag som va "allergitjejen" fokuserade enbart på just allergin hos mig. De frågade aldrig om något annat. Bara "vad äter du egentligen?", "Hur många allergier har du egentligen?" med flera. Att försöka vara en helt vanlig tonårstjej med hormoner och PMS och annat så var det svårt att inte själv börja se sig som "allergitjejen".
Så identiteten "jag" blev snabbt "allergitjejen". Jag började själv sätta mina allergier i centrum när samtalet riktades till mig. Tillslut var det den jag var och den jag nästan var stolt över när någon kallade mig för "allergitjejen".
Jag har än även idag när jag inte blir kallad för "allergitjejen" en svag längtan tillbaka till det. Jag var en person som hela skolan viste om och som alla pratade om. Förvisso bara om min sjukdom men ändå. Samtidigt vet jag att jag mår bättre av att inte tänka att jag bara är den tjejen utan att jag faktiskt har en annan identitet. Men det är ändå den som de flesta får möta ganska snabbt vid första mötet med mig. Det räcker med en fika så är vi tillbaka på "allergitjejen".
Så att veta vem jag är utan diagnos är något jag klurar på dagligen. Det är lätt att bli hypokondriker då diagnosen tidigare varit mitt ansikte utåt och den jag bestämde mig för att vara under skolan. Det blev som en mask för den riktiga Emmie som jag nu jobbar på att skala bort. Men under många år var det diagnosen som jag kände mig bekväm vid.
Jag har haft extremt jobbiga dagar och extremt bra dagar tack vare min diagnos och att skämta om det med skolkamraterna byggde upp en mur runt mitt "jag". Alla skrattade när jag sa att jag faktiskt kunde dö om de öppnade en snickers. Till och med jag skrattade. Men när ingen såg så mådde jag ibland dåligt över att vara "allergitjejen". Och jag är glad att ingen jag känner idag kallar mig för det.
Jag som alla andra kommer söka efter min identitet då den utvecklas hela tiden men "allergitjejen" kommer alltid att finnas, dock förhoppningsvis undanstoppad, men hon kommer alltid vara en del av mig. Frågan är bara vem jag är utan diagnos? Det kommer jag nog inte veta föns jag är gammal och grå och jag längtar tills jag träffar henne!
diagnos identitet allergi,
