Det var sommar och Fredrik och jag hade precis bokat semester till Bulgarien. Allt var som vanligt. Inga tankar, ingen ångest. Det skulle bli en helt fantastisk resa. Vi tog en sista minuten och när väl bokningen var igenom började packningen ta sin början. Någon dag gick och nedräkningen fortsatte. Jag tror att de flesta tänker kanske en liten tanke på den eventuella risken att insjukna och möjligheten att åka på semestern inte finns kvar. Ja hade den tanken. Och precis det som inte fick hända med resan bara 2 dagar ifrån mig och Fredrik, händer. Jag blev sjuk.
Jag vaknade på morgonen med en mängd "knölar" i mina läppa. Förstod inte vad det va, hade aldrig upplevt det tidigare. Jag hade även extremt hög feber och ont i hela kroppen. Den hypokondriken jag är, ringer jag 1177, sjukvårdsrådgivningen. Personen jag får prata med där skickar mig till vårdcentralen då även hon har ett frågetecken. Bör nämna det att min sambo vid samma tillfälle hade körtelfeber och det var väll det jag trodde jag också kunde ha fått. I alla fall, jag beger mig till vårdcentralen som är överfull med sjuka människor och inte i närheten av tillräckligt med personal...
Jag visas in till ett rum där jag får beskriva mina besvär och råkar även nämna att min kille ligger hemma med körtelfeber. Inget klokt beslut! Läkaren antar då att det är det jag lider av. Så utan undersökning eller provtagning skickas jag hem med orden. Ta en värktablett så går det över.
Vad gör man i en sådan situation? Jag lyssnar så klart på läkaren, läkaren som ska veta, som ska kunna sätta rätt diagnos.
Men intyg från läkaren att varken jag eller min sambo fick resa utomlands skrevs ut och resan blev inställd. Problemet var bara att två stycken som ligger med körtelfeber (det var vad vi trodde då), har väldigt svårt att ta hand om varandra mellan feberyran. Så det blev att våra mammor fick komma och hämta oss. Så semestern började med att vi åkte till två olika städer på var sitt håll.
Väl hemma hos våra familjer började Fredrik må bättre för varje dag, vilket var väldigt skönt för honom! Däremot blev jag bara sämre och sämre. Knölarna i läppen bara blev fler och spred sig till insidan av kinden samt tungan. Jag kunde inte få i mig varken mat eller vatten. Knappt prata. Tillslut efter ett par dagar tog jag mig inte till toaletten själv. Min kropp var så svag pga att inte kunnat äta på 3 dagar. I stor gråt över smärtan i munnen ringde jag min pappa som körde mig till vårdcentralen. Denna gången tittade läkaren i munnen på mig, i den mån som gick då jag knappt kunde öppna den, och skickade mig direkt till infektionsakuten.
Där blir jag inslussad till ett eget rum med en säng och en stol i. Rummet hade två dörrar. En, där jag kommit in i från och som ledde in i en sluss och sedan ut genom ytterligare en dörr som ledde ut. Den andra dörren ledde även den in till en sluss, denna slussen innehöll plastförkläden, munnskydd och lite nnat smått och gott. Efter slussen kom dörren som ledde vidare in på infektionsakuten. Det kändes verkligen som att de menade allvar på det här stället. De började med att sätta dropp och vätskeersättning då jag inte ätit eller dryckit på farligt länge. Sedna började läkarna "toppsa" insidan av munnen samt knölarna på läpparna.
Jag förklarade att jag fått diagnosen körtelfeber av förra läkaren men den nya läkaren bara skakade på huvudet och sa att det var helt fel. Jag hade nämligen fått mun härpes. Det underbara ordet härpes som alla förknippar med en könssjukdom... Detta var dock inte besläcktat med varandra som tur va!
Läkaren informerade mig om att det fanns inget botumedel mot sjukdomen och att den alltid kommer att ligga i min kropp och vänta på att blomma ut igen och igen och igen.... Det finns dock bromsmedicin som man kan ta så fort man märker fösta symptomen. Om jag hade fått den medicinen första gången jag sökte vård i stället för antagandet om körtelfeber, hade jag förmodligen varit bra nu.
Jag blev hemskickad med strickta order om att försöka peta i mig i alla fall vätska. Jag gjorde som läkaren sa men ingen mat kom i min kropp på över 1 vecka.
Tillsist börjar blåsorna ge med sig, de börjar torka ut och försvinna. Jag orkar ta mig till toaletten utan hjälp och jag märker i spegeln att jag är mycket smalare än vanligt. Jag ställer mig på vågen och blir nästan chockad när jag ser siffrona. Innan jag blev sjuk vägde jag 56 kg. På vågen står det nu 44g. Alltså en nergång på 12 kg.
De nya siffrona på vågen gjorde mig glad. En känsla av att ha lyckats med något underbart. En känsla att "fan va snygg jag är". Jag valde det inte själv. Jag valde inte att svälta mig själv 12 kg. Jag var frisk. En frisk tjej som skulle åka på semester med sin pojkvän. Men nu efter två sjukveckor stod det en tjej i spegeln som kände som vackrare nu än någonsin. Vackrare nu när revbenen stack ut och kotorna var lätträknade på ryggen. Tankar hade flugit in i huvudet på denna tjejen som inte tidigare hade varit där. Tankar att fortsätt bli vackrare. Att fortsätta viktnedgången.
Jag mötte en ny tjejs ögon när jag såg mig själv i spegel som nu tog kontrollen. Jag valde inte det själv men nu satt jag i helvettet. Fortsättning följer...
Kommentera