.glitterdust.

Det går från 0-100 på mindre än 2 sekunder för mig och jag känner inte igen mig själv. 

När förväntningen inför matlagningen höjs en aning över att det ska bli gott med currygryta, slängs de lika snabbt i väggen när jag inser att jag köpt för lite kyckling. En sådan liten sak som att behöva gå till Ica för att hitta annat kött att skarva med, kan förstöra så mycket?

Och att sedan inse att jag köpt fel currysås då jag inte kunde koncentrera mig i affären härromdan när jag handlade, gör att humöret inte bara slängs i väggen utan genomborrar den och slutar inte att borra sig djupare in. Det är trångt och mörkt och jag hittar inte tillbaka. Fram med papper och penna och börja kladda ilsket för att inte slå sönder något, kasta maten i soptunnan eller slå handen i väggen. Kladda så att jag hittar tillbaka till 0 humöret då jag tyckte det skulle bli gott med mat. Men mitt kladd på pappret är svart och ilsket. Mitt humör ligger på 100 och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. 

Huvudet har bestämt sig för att inte äta denna misslyckande maträtt. Den blev ju inte som den skulle bli. Att saker och ting inte blir som det skulle bli enligt min hjärna är genvägen till humöret 0-100. 

En så enkel sak att jag var tvungen att göra något annat än planerat med maten gör så att hela jag kokar och det känns som om jag ska explodera. Så nu sitter jag här med humöret närmare 100 än 0 och känner mig handlingsförlamad. 

Så nu ska jag fortsätta kladda på pappret för att få ner humöret utan att slå sönder något och sedan ska jag vända på detta och försöka återgå till 0 resten av kvällen.