Tänkte berätta om en händelse som påverkat mig enormt, en händelse som fick mig att inte lita på omgivningen. På de personer som betyder mest i hela världen. Men speciellt att inte lita på den person som alltid finns med mig alla dagar om året, alla timmar om dygnet. Att inte lita på mitt JAG.
Tror det påverkade mina föräldrar mer än mig själv när jag var liten. Liten och omedveten om vilket helvete det skulle bli. Ett helvete som skulle stjäla flera år från mitt riktiga jag.
Jag har försökt tänka tillbaka till de åren och hitta när allt startade. En svår uppgift kan jag känna. Men jag har en gissning.
Att byta skola inför år 9 i grundskolan är inte det lättaste kan jag meddela. Och inte heller det lättaste att hitta en skola som har en ledig plats till mig inför höstterminen. Jag kommer ihåg en speciell dag på sommaren det året, sommaren innan jag skulle börja 9:an. Pappa hade ringt till alla skolor i kommunen och ingen hade plats för mig. Men sedan kom det samtalet som hela min familj i den stunden väntat på. En friskola i stan skulle ta in mig i deras redan fulla klasser, men ville hjälpa mig ändå. Jag kände mig så lycklig i den stunden, lycklig över att få gå sista året i skolan och inte fortsätta med min hemundervisning!
Jag tror att denna händelsen har påverkat mig, att det är jag som är problemet och jag som måste anpassa mig till omgivningen, till och med försvinna till en annan plats. I dag vet jag att så borde det inte vara. Men det är en fortsatt kamp att tänka tanken att "jag vet hur det ska vara" till "jag har rätt att vara". Rätt att vara den jag är och blev i en värld där samhället behöver anpassa sig till mig.
Jag gick mitt sista år på grundskolan, i en helt ny skola, nya lärare, nya klasskamrater. Men att behöva byta skola gjorde mig osäker på om det var jag som kanske var problemet och speciellt att jag inte kunde kontrolera mig själv och andras beteenden. Men det var först på gymnasiet som den verkliga "demonen" tog sig fram.
Det visade sig med små saker först men eskalerade snabbt. Jag ville hela tiden ha det bekräftat från en annan part att jag kunde äta min mat utan att, på ren svenska, dö av maten. Det fortskred även till att jag innan maten, under maten och efter maten, skulle läsa på alla innehållsförteckningar i risk att dö av den mat jag precis hade ätit, åt eller skulle äta.Detta gick så långt att jag inte tillät någon annan än min mamma och pappa att laga mat till mig. Även när mina föräldrar lagade maten var min närvaro konstant med övervakande ögon och konstant fråga, "kan jag äta detta". Denna mening blev som ett mantra, men inget mantra som var en possitiv sak. Utan ett mantra som jag var tvungen att ställa mig ett antal gånger innan, under och efter maten för att känslan av att jag inte skulle dö, utan att överleva, försvann.
Tillslut fick jag hjälp av en ungdomspsykolog. Från den dagen då hjälpen kom, till den sista dagen då jag sa "skit på dig tvång" var några av de tuffaste dagarna i mitt liv, ett år av tvångstankar, tvångshandlingar, provokationer och samtal.
Jag har blivit mycket bättre tack vara den hjälp jag fick och stöd från omgivningen, utan tvekan. Men kampen om ett liv utan frågan "kan jag äta detta" kommer aldrig att sluta. Rädslan att bli så sjuk att kroppen inte orkar andas länge kommer alltid att vara större än tanken att "jag har kontrollen".
Det har varit en tuff resa som än inte är slut men jag har lyckats acceptera mina hinder och mina tankar, att inte vara som alla andra. Att ta kontrollen över mitt liv och inte låta "demonen" hålla den i sitt grepp. Detta är det liv jag fick. Alla har hinder och ibland jobbiga år i sina liv och detta var min lott i livet. Det gäller bara att ta tag i hindre, se det i ögonen och säga. Du ska inte få bestämma över mitt liv. Jag har kontrollen.
Kommentera